Marskatter

 Vilken symfoni.

Mina stackars kastrater gör så gott dom kan för att behaga, men oftast slutar det med en frustrerad hona som ger dom en tillrättavisade örfil. Odugling!!!

Sånt är livet. Aldrig till belåtenhet för små primadonnor.

I dag satt det dock en mycket modig uppvaktare på fönsterbläcket. Nosen tryckt mot rutan. Jag kan förståss inte avgöra om han också är kastrat som inte fattat att han 'lost his mojo'. (Eller hona för den delen)  Men det krävs mod att försöka ge sig in i mitt kattstimm och tro att man ska komma levande ut igen.

Mina katter är väldigt välkomnande mot gäster och jag har sett den här kissen på tomten tidigare.

Jag hade en söt sak som låg på min altan i nästan 2 år. Han gick in 2 ggr. La sig och sov i soffan i en vecka och gick sen ut igen. Det var som om ingen av dom andra såg honom när han var inne. Stackarn att vara så osynlig. 

Jag misstänker att han var en sommarkatt som någon bara lämnat vind för våg. Han var ganska skygg och ville inte gärna klappas.... lite som ett par av mina alltså.

Sen en vacker dag var han borta. Att inbilla sig att han hittat sin matte/husse är nog lite optimistiskt. Ingen visste vem han var när jag gjorde efterfrågningar.

Dom skygga blir ju kvar hos mig. Ingen vill ha en skygg katt. 

Dom som föddes ute och kom hem när mamman tröttnat på att vara ensamstående. Dom är som alla andra här. Tigger, springer på borden, dricker ur mina glas och så vidare, Tills man sträcker fram handen och vill klappa dom. Dom äter inte ens ur handen. Och det blir inte bättre med tid.

Men det var min hona som blev dräktig och då får man ta det. Dom passar ju perfekt in i kattgruppen och vi har en förståelse. All Good! 

Jag vill verkligen inte ha kattungar igen.

Det är jättekul och mysigt och allt det där. Och det är jobbigt, dyrt och jättesvårt att sen  skiljas från dom när dom flyttar till nya hem.

Men bara se så söta...... purrmaskiner

Åh, säger folk. Dom är snart stora. Dom växer så fort!

Men jag älskar ju mina stora. Varenda en och alla har sin egen lilla grej som gör dom så unika.

Så det är inget argument till att sälja dom, att dom blir stora. Det blir barn också och inte älskar man dom mindre för det.

Platsbrist och kostnad därimot....

Att vara "crazy catlady" bekymrar mig inte så mycket, men vad som oroar mig är att det finns så mycket faror. Folk och Folk ... katthatare, människohatare och bara hatiska Folk. Och traffik...

Så dom har inte fått gå ut på ett tag

Min äldsta tycker annars att det är himla mysigt att strosa omkring i byn och bara komma in genom kattluckan när han är hungrig.

Det är bara det att han inte har någon kattlucka här hemma. 

Han har gått in hos andra. 

Och det fattar till och med jag att det är långt från okej.

Fick veta det förra sommaren och då tog uteleken slut.

Några försök med utegård har slutat i att dom klättrar ut. 1a dagen.

Men till sommaren kan jag inte hålla dom inne. En katt måste få klättra i träd och jaga fjärilar.

Och bygget är igång igen!